tisdag 5 februari 2008

Blodgivare

Blodgivare är något jag velat bli länge, men inte riktigt vågat.. Ni vet nålar och sånt. Men idag när jag ringde Anna och frågade om hon ville ut och promenera med mig så sa hon att hon skulle till Blodbussen, så jag hängde på :)

Det var inte alls lika farligt som jag tänkt mig. Jag tog ioförsig bara prover idag, så den lite större nålen kommer nästa gång, hehe.. Men det kändes inte mer än ett myggbett och den super trevliga sköterskan som tog hand om mig sa att den lite större nästan kändes mindre. Och förklarade att de var för att den var mycket vassare.

Jag fick i alla fall reda på att jag hade bra blodvärde, ett HB på 137. Man behövde ha 125 för att bli blodgivare, men räcker med 120 för att man ska må bra. Stackars Anna som så gärna ville ge hade bara 122, så hon fick inte. Men hon ska käka massa järn så hon kan lämna senare :) Hon såg det dock som dagens goda gärning att hon hade fått med mig dit, och det håller jag med henne om!

Känns riktigt bra detta och ser fram emot den 1 april då bussen kommer till lilla Höör nästa gång och jag kan börja ge blod :)

Ge blod ni med! Tänk på att att det kan vara du som behöver blod en dag ;)

Gå in här och kolla vart du kan ge blod, och för att få reda lite mer vad det handlar om :)

3 kommentarer:

  1. Det tål att tänkas på! Bra Sandra=D

    SvaraRadera
  2. 137? Det var inte mycket :P. 170 brukar jag ligga på ungefär. Mycket bra att du börjat ge blod. Jag gör det så ofta jag bara kan, men inte helt lätt att lämna blod i Skåne när man bor i Halland.

    SvaraRadera
  3. När jag var på undersökning för att bli blodgivare var jag hos en riktig toppentjej. När jag senare skulle premiärlämna blod för några veckor sedan gick det inte riktigt lika bra (kom tyvärr inte till samma person som första gången). Trots att jag ville ha huvudet högt fällde hon ned britsen så fötterna kom jättehögt och huvudet mycket lågt. Alltså fötterna ca 1 meter högre än huvudet. Jag protesterade, utan att det hjälpte. Jag blev först förvånad, sedan irriterad och slutligen faktiskt arg och kände mig väldigt förnärmad. Jag är medveten om att det är för att undvika att givaren ska få för lågt blodtryck i huvudet eller i västa fall svimma, men jag väger ca 90 kg. Hon sa "så måste vi göra med alla förstagångsgivare!". Själva sticket gjorde säkert 1000 gånger ondare än ett blodprov i armen – ”det brände till som helvete”, förmodligen beroende på att jag var så arg och förnärmad! Behöver jag tillägga att det inte kom full påse?

    Jag hoppas och tror att det blir mycket bättre nästa gång!

    SvaraRadera